wp81e5aa7e.png

 

wp31236f1b.png
wp1dca6877.png
wpe2b66861.png

VI ÄR MED OCH SPRIDER GUDS KÄRLEK I BANGLADESH

 

Att bli välkomnad till en by eller skola i Bangladesh är en upplevelse som varje givare till Mission Barnabas borde få vara med om. Se barnen uppradade, få en blombukett i handen och blad strödda över huvudet. Glädjen över långväga gäster och tacksamheten för vad man fått är påtaglig. Påtaglig är också stoltheten hos kvinnan som berättar att geten hon fick för tre år sedan har vuxit och fått killingar som i sin tur vuxit och sedan sålts. Nu har familjen kunnat köpa en ko, som ger mjölk att dricka, kalvar att sälja och, inte minst, dynga som blir bränsle att elda med. Kon är en trygghet, en reserv i ett samhälle där marginalerna är små. Getterna och korna ger en bild av kyrkan. De visar på omsorg, att någon bryr sig om levnadsvillkoren i byn. Det byggs tillit och relationer. Människor får känna att de kristna står för omtanke. På samma sätt är seminarierna en omtanke om och en satsning på de lokala pastorerna. De, som uppmuntrar, leder och stärker de kristna i byarna, får nu själva uppmuntran, ledning och material att använda i sin undervisning. Det blir värdefulla dagar för att samla kraft och få inspiration. Marginalerna är små i Bangladesh. Människorna är många och tillgången på mark och levebröd är begränsad. I en sådan situation är risken stor att människor utnyttjar och kväver varandra. Då krävs att människor ser på varandra så som Gud ser på oss, med kärlek. På olika sätt får vi vara med och sprida den kärleken i Bangladesh.

Samuel Öhlin

 

HJÄLPEN TILL KVINNORNA ÄR BETYDELSEFULL

Mitt starkaste minne från när vi besökte kvinnoprojekten är ett besök som inte alls blev som det var tänkt. Den by vi besökte är bebodd av folkgruppen santaler som ofta är fattiga och marginaliserade i det bengaliska samhället. Kraftigt försenade på grund av regn kom vi till byn, åkande på flakcyklar, och fick ta vår tillflykt under taket framför ett litet hus eftersom regnet tilltog. Det ordnades fram stolar åt oss och fler och fler kvinnor kom dit. Plötsligt kom en kvinna fram och tog på mina fötter. Jag blev lite förskräckt men det är en hälsning som visar respekt och besökare ska självklart visas respekt. Andra kvinnor hälsade i hand och höll kvar, länge. Det kom också några yngre kvinnor och kastade blomblad på oss. Blombladen hamnade bland annat i munnen på Samuel vilket ledde till stor munterhet. Vi förstod att de tänkt sig en mer storartad välkomstceremoni men nu blev det så här på grund av regnet. Så där var vi, hopträngda under taket, i hällande regn och tittade på varandra. Det var tydligt att det var en stor sak att vi kom dit vilket inte är så konstigt eftersom det inte kommer så många långväga gäster till deras by. Tord tog till orda och pratade kort till dem om att vi var glada att vara där och att vi förstått att de gör ett bra arbete med sina getter och kor. Han pratade om att Gud har skapat oss med hjärna och med händer så att vi kan använda vårt förnuft och våra egna händers arbete för att förändra vår situation. Den lilla stunden tillsammans med de här byborna var väldigt speciell och jag kände stor samhörighet med dem, trots att vi har så olika livsvillkor. Denna samhörighet blev särskilt tydlig när vi som avslutning bad tillsammans. Jag blev också väldigt berörd av deras gästvänlighet och tacksamhet över den hjälp som Mission Barnabas ger genom kvinnoprojektet. Den tacksamheten vill jag förmedla vidare till er som är regelbundna givare. Den hjälp ni är med och ger är verkligen betydelsefull.

Terése Öhlin

 

wp7bb5070c.png
wpf7f53d28.png
wp46014cb3.png
wpf1d85020.png
wp3541e0b0.png
wp1c097a4d.png